Sanna min ord, hoppade upp på vågen imorse och upptäckte att jag nu gått ner exakt 10 kilo sen i somras. Det är inte lite värt det. Som jag sa till Joanna så kan två eller tre kilo upp eller ner bero på om man bajsat eller inte (i princip) men tio kg....det är inte bajs liksom.

Gnällde lite inför sjukgymnasten i veckan då jag inte ville hålla mina händer på magen eftersom vi inte är särskilt överens just nu. Kontringen blev direkt en jävla övertalan om att jag är så fin och kvinnor har mage och bröst och rumpa blabla. Ledsen men det där biter inte på mig. Kan inte jag få tycka illa om min mage just nu!? Bara låta det vara ett sådant illabefinnande utan att vi gör en stor grej av det? Jag är fullkomligt fine med att min mage är som den är just nu för jag vet att det blir bättre men jag vill inte behöva röra den i onödan.

Sen, visst kan jag tycka att jag är fin på mitt sätt men jag tänker inte stanna på ett fetmaBMI bara för att någon eller jag tycker att jag är fin. Jag tänker inte bli som de där överviktiga människorna på tv som hävdar att de trivs med att vara tjocka när de samtidigt har ledproblem, hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och annat flåsandes i nacken. Det är bara denial som hägrar i deras hjärnor. Om jag accepterar så som jag ser ut idag kommer min viktnedgång att stanna av och det vill jag inte. Bara för att jag inte accepterar hur jag ser ut idag innebär inte det att jag hatar min kropp, för det gör jag inte längre.