Ibland förvånas jag så över hur hård smällen blir när livet kommer ikapp efter en förhållandevis ångestfri period. Ångest hör livet till, visst är det så, men borde man inte automatisk få en mall för ångesthantering samma  sekund som hjärtat börjar slå i mammas mage? Naturliga instinkter som hur man andas, äter och dricker får vi ju på köpet!! Jag antar att fallet ner blir hårdare ju mer stabil man är. Det blir ju högre fallhöjd. Dagen har alltså gått i ångestens tecken över triviala saker som skolångest, praktikångest, sommarjobbsångest och den eviga klumpen i magen- försörjning sista året på skolan. Herre gud, att jag låter det komma åt mig när jag vet att jag inget kan göra nu och att ångest för det nu är onödig ångest. Tänk om det hela löser sig relativt smärtfritt i höst, då har jag gått och haft "onödig" ångest liksom! Förmodligen blir det lättare att oroa sig för framtiden när nutiden inte känns så trygg.

Att sitta handfallen och stirra ångesten i fejjan är inte ett hett alternativ. Därför har jag spenderat en stor del av dagen med att nästan varva mitt tv-spel. Det gick inte så bra men lindrade stundvis pirrandet i kroppen och klumpen i magen. När jag fick game over tog jag tag i saker och ting mer bokstavligt och nu känns det lite bättre.

Vem har sagt att livet ska vara enkelt?