Jag såg just på reprisen av Du är vad du äter. Vad jag tycker om Anna Skipper brukar räcka för att jag inte ska titta på det programmet men nu hade jag tom lagt in en påminnelse eftersom Sanna Bråding skulle vara med och hennes liv har kantats av missbruk av alla möjliga former och sånt tycker jag är intressant. Detta program kunde inte kommit mer passande. Nu under praktken har jag stressat runt och i vanlig stil pressat ner alla känslor. Jag har känt mig som en tickande bomb. Oftast vet jag att jag trycker ner känslorna när jag känner just den där känslan av en tickande bomb och när jag ser till att hålla mig sysselsatt varje sekund. Rent spontant tycker jag inte att det borde märkas utanpå mig men det gör det. Jag blir lite mer stram, mindre talför och lillkatten blir stressad. Idag gick det så långt att hon fick en fet utskällning efter att jag trampat på henne när hon sprungit framför mina fötter ett tag. Till slut krockar vi och olyckan är framme. Att jag skällde ut henne kanske inte gav så himla mycket för just henne men för mig ledde det till en insikt. (vi är nu sams och inga hard feelings).

Åter till programmet, vilket var vettigt för en gångs skull. Det var så mäktigt att se på pga alla feta sanningar som kom flygande. Det är så lätt att vi förlorar kontakten med våra inre jag och börjar jaga efter tillflykter. Vare sig tillflykterna gäller alkohol, mat, jobb, träning, cigg eller vändande på dygnet är alla dessa grejer lika skadliga mot vår själ. På ett sätt kan jag tycka att det är ett slags översitteri. Vad är det som får oss att tro att vi kan misshandla våra kroppar och själar utan att det blir mindre eller större konsekvenser av vårt handlande? Vad är det som får oss att tro att vi har rätten!?

På slutet av programmet fick Sanna en fråga angående vem som är viktigast i hennes liv. Den frågan är så jävla värd att fundera på. Hon svarade inte och fick en ask som hon öppnade och vad hon såg var sig själv i en spegel. Åh, heartbreaking! Det är ju verkligen så. Den viktigaste du har i ditt liv är du själv. Det är den enda människa du med all sannolikhet kommer att dras med till slutet, alla andra kommer att komma och gå. Är det inte då förödande att inte vara sann och god mot sig själv!? Blir det inte otroligt jobbigt att inte vara vän med sig själv!?

Det jobbigaste är att ansvaret för dig själv ligger hos dig själv. Ingen annan människa i världen kan ändra ditt inre och ditt liv med samma kraft som du kan. Just den här insikten är överjävlig när den kommer. Man vill så gärna att någon annan ska fixa och trycka på lite knappar så att allt blir bra men det funkar inte. Mår man dessutom kasst när den här insikten kommer farandes undrar man hur i helvete man ska orka fixa till allting. Trösten är att allt kommer att ordna sig. Man fixar det man måste fixa. Faktiskt så gör man det.