Så va det torsdag igen. Jag förstår inte hur veckorna kan gå så fort. När dagens praktik är slut har jag gått halva min akutplacering! Fortsätter allt i den här takten kommer jag stå där med min legitimation snabbare än jag någonsin kunnat ana. När jag började plugga till syrra anade jag knappt vad en syrra gör på jobbet, hur jävla mycket det är man ska kunna och vilket ansvar man har. Det är häftigt men samtidigt skrämmande.

Jag hörde från en kursare och en vän som går första året att vi som T4:or ska handleda T2:or under den här praktiken. Eh, ok. Så samtidigt som jag ska lära mig det jag ska den här terminen ska jag handleda en T2 och se till att h*n lär sig det h*n ska!?  Om detta har skolan inte meddelat oss nånting så jag utgår från att vi inte kommer ha något större ansvar över det där. 3 av 2 veckor ska T2:orna gå med oss. De ska ha halvtidsbedömning och en slutbedömning, ska vi göra den? Hur ska syrrorna på avdelningarna kunde bedöma dem om de går med oss?

Sedan läste jag i SKTF:s tidning att läkare, lärare och sjuksköterskor har de tyngsta psykosociala arbetena. Känns bra :) Vad säger vi om det?

Nåväl, trots allt detta kan jag inte för något här i världen ångra att jag började plugga till syrra. Det är helt klart en av de bästa sakerna jag gjort här i livet. Trots arbetsbelastningen, den tuffa utbildningen och den kassa löneutvecklingen står jag fast vid mitt beslut.

Nu ska jag strax bege mig upp till sjukhuset. Får se om jag hittar en handledare idag. Spänningen är enorm ;)