Jättekonstigt. Det är känslan just nu. Rullade ner på stan för att träna ett för mig nytt pass. På passet är M från jobbet och vi står och halvglor på varandra men ingen hejjar. Mitt i passet hamnar vi bredvid varandra och båda får bekräftat att vi är vi (båda var osäkra innan). Mitt i passet får jag också syn på Johannas lilla mamma på andra sidan salen. Efter passet på väg upp för trappen när jag pratar med M står L, min älskade musik- och körlärare/bästa barndomskompis mamma och säger "jag tänkte precis på dig!". va!? Vi har alltså inte pratat med varandra på säkert fem år, så stöter vi ihop på friskis och hon har precis tänkt på mig. Så gulligt! Hon undrade hur det gick att sjunga för Mats. Fattade först ingenting. Aha! lilla mats utbrister jag (provsjöng för hans kör för 70 år sen...). Jag fick inte vara med sa jag, men det berodde nog på att det var en kör för gamla djurgårdare. "tänkte väl annars, du har ju blivit skolad av mig hehe", sa L. Så undrade hon var jag sjunger nu och jag hann bara säga kvartett så spärrade hon upp ögonen och utbrast: "Med Johanna!? Min kollega?". Japp. Men gud så roligt. (jag haaaaaar sagt det förr och börjar bli trött på att säga det men FASEN VA DEN HÄR STAN ÄR LITEN). Så frågade jag hur det var med Elin. Hon kör just nu över halva USA för att tävla på måndag. Hon är så duktig!!!! Kul!! När jag plockar på mig kläderna kommer Gunilla. vi konstaterade att båda var lika svettiga och pratade lite till. Vissa dagar på friskis ser man inte en käft man känner och så ibland tycks alla vara där.