Va fasen ska man göra när livet känns meningslöst och poänglöst? Ska man hurta upp sig och säga till sig själv att bättre dagar kommer? Eller dra täcket över huvudet? Stress har aldrig varit något jag har klarat av. Fast det beror väl iofs på vad man menar med klarar av. Jag har oftast klarat de prestationer som krävts av mig men alltid på bekostnad av min psykiska eller fysiska hälsa. Man kan ju fråga sig vad som är viktigast nu...hälsan eller prestationerna? Ärligt talat vet jag inte.

Jag får panik när jag tänker på att det är två veckor kvar innan det blir stressigt. Jag tycker att nuläget är stressigt liksom men när praktiken drar igång igen är jag 75 % på sjukhuset och sedan är det typ 50 % skolarbete utanpå det. Livet då? (just det, det hade jag inget av).

Jag fick spatt på mitt PM idag och det slog mig att jag krånglar till det så mycket. Poff så fick jag för mig att byta ämne. Jag menar....krångla till det och beskriva upplevelser av fenomen istället för att ta något sjukdomstillstånd och beskriva upplevelser av det!!! Fanfanfan. Typiskt mig. Att ändra mig mindre än en vecka innan skiten ska va inlämnat. Haha. Så roligt. Eller inte. Älskade hatade skola.