Det är ju skönt när det är över. Man brukar säga så. Imorse innan seminariet gällande PM:et höll jag på att dö av nervositet. Jag var nog mindre nervös för själva kritiken jag skulle ge och ta emot. Mer nervös var jag för att jag skulle få blackout och mitt i en mening inte fatta vad jag pratar om. Först fick jag reda på att jag och min opponentkompis skulle köra efter rasten och att vi lite kort skulle presentera våra egna arbeten. Herre gud, va fan handlar mitt arbete om egentligen!? Bara för att jag inte läst genom mitt arbete på morgonen kom jag typ inte ihåg alls vad det handlar om. När man sitter med såna här grejer ändrar man sig ju hit och dit hela tiden och det är fan svårt att komma ihåg hur "senaste versionen" ser ut. Jag har absolut inte fotografiskt minne. Jag har knappt nåt minne alls, haha. I rasten stod jag själv och försökte samla mina tankar och spillrorna av mitt minne (jag tackar även gudarna för att jag inte har någon toalettfobi på det viset som hade krånglat till det rejält idag, ni som känner mig vet nog vad jag gjorde. jag får tydligen inte vara så frispråkig som jag är angående det men ja lista ut själva). När det var vår tur att köra (köra är ett bra ord..man kan köra låtar, köra redovisning, köra folk...massor av bra sammanhang man kan använda det ordet i) dök jag bara in i det direkt. Åhörarna försvann, det var bara opponenten, läraren och jag där enligt mitt huvud. Jag fick inga större klagomål, i alla fall inga som betyder flera dagars reviderande. Problemet är att det jag tyckte var klockrena synpunkter på seminariet nu är borta ur mitt minne. Jag kommer inte ihåg vad jag skulle ändra!!!!  Man måste ju älska mitt minne! Har i alla fall setat och ändrat det jag kan och har lust med. Skallebanket i huvudet säger att jag kan ta kväller nu. Att arbetet ska vara inne senaste fre 24:00 säger också att jag kan ta kväller. Så nu gör jag det. Tar kväller!