Igår kväll satt jag och grinade och skrev av mig. Det var meningen först att det skulle bli ett blogginlägg och sedan slog det mig att en viss person som jag har möte med om två veckor borde känna till det jag skrev om så det blev ett brev och inget blogginlägg alls. Det är så mycket nu som händer i mig och samtidigt som jag vill berätta för allt och alla hur jag tänker och mår så är jag rädd för att blotta mig. När det gäller såna grejer håller jag otroligt mycket på min integritet. Till min nackdel kanske. Det har blivit fel så många gånger att jag är trött på att försöka förklara. Samtidigt vet jag att det är min enda räddning. (nu tror ni kanske att det är värsta grejen som hänt men det är det inte, no worries). Den största anledningen till att jag inget säger är att jag skäms Det handlar inte om att jag inte litar på någon av mina vänner.

Idag/imorgon är det ett år sedan farmor gick bort. Tiden går fort och såren är lätta att riva upp. Kommer det någonsin kännas bättre? Vi kommer aldrig försonas och väldigt ofta tar jag på mig skulden för det.

I förmiddags hade vi föreläsning igen. Hurtigare lärare får man nog leta efter. Hon var skitglad medan vi studenter mest är otroligt trötta på PM och pressen. Mellan ett och fyra satt vi med uppgiften inför nästa seminarium. Känns skönt att det nästan är klart. Sedan satt jag med kusin som pluggade lite lmberäkning (my good vad jag glömt!). Kom fram till att jag måste repetera lite sånt innan nästa praktik. Oh well, det får bli parallellt med PM:et, patotentan och seminarieuppgifterna.

Joy!! Imorse var det första gången på mycket länge som jag kom ihåg vad jag drömde. Innehållet i drömmarna var allt annat än trevliga dock. Lite tråkigt.

Jag önskar så innerligt att det kunde börja hända lite bra saker för folk snart. Det känns som lågkonjunktur på fler ställen än ekonomin nu.

Vi får se om jag skriver mer om mina störtfloder igår kväll/natt. Nu ska jag duscha av mig dagens svett. Träningen idag var tokbra!