Imorse gick jag upp halv åtta och konstigt nog va det jobbigare än att gå upp halv fem! Gick sen till sjukgymnasten och fick världens kick. Hon får mig att må så bra. Gjorde lite övningar och jag började apgarva mitt i över mina prestationer. Varför gör jag alltid allting ut i maxläget? Hon hade en undran om att jag kanske är uppväxt med att jag alltid ska göra mitt bästa. Huvudet på spiken. Tog det sen lite lugnare och jäklar vilken effekt. Klart som fan att jag får negativ feedback av träningen om jag alltid ska hålla på och pressa det hårdaste jag kan. Styrketräningen är jag hopplös på. Känns det inte som att muskeln ska gå av är det ingen idé. Alltid maxa. Japp, ny insikt om det. Nästa gång ska vi ses på gymmet och gå genom mitt program. Jag lärde mig att våra stabiliserande muskler (speciellt ryggmusklerna och "korsetten") bara svarar på små lätta rörelser och inte snabba och intensiva. Mm, där har vi svaret på varför jag aldrig blir starkare i rygg och mage hur mycket eller hårt jag kör. Att ringa henne och börja där är något jag kan sätta upp på min lista över bra saker jag gjort i livet. Det är så skönt att fokusera på kroppen och jobba framåt istället med en sjukgymnast som inte tycker synd om och snyftar till vid minsta lilla yttran om illabefinnande. Nu ska jag blir stark och stabil i musklerna och hindra att stressen går ut över kroppen. För det är ju så, stress har vi alla i våra liv mer eller mindre i perioder, men alla kan vi lära oss och hantera den och hindra att kroppen och psyket tar skada.

I'm so happy.