Idag kastade jag in mig själv i verkligheten igen. Den hårda verkligheten. Diagnoserna som haglar där om dagarna är some heavy shit, ändå är det som småpotatis för van personal. Just nu är jag så full av intryck och känslor att det är stopp i känslocentret. Avdelningen verkar bra i alla fall. Dock har jag så svårt vid att vara ny och inte veta vad jag kan göra vid "lediga" stunder.

Lite roligt va det imorse när jag kom dit och skulle hitta kläder. Tvätten kommer på tisdagsef. Det fanns två par byxor i st 60-70 och 70-80. Syrran som hjälpte mig tyckte jag kunde ha 70-80. Haha, nej. Det fattades 5 cm för att jag skulle kunna knäppa dem och då saknades det ändå 10 cm i längden. Muppstorlekar det där. Syrran sprang över till andra sektionen och hämtade ett par längre 70-80 och ett par 100-110. 70-80 kunde jag fortfarande inte knäppa i midjan så det fick bli 100-110. Trots att jag vek midjan typ hundra gånger höll jag på att tappa dem. De höll verkligen på att åka av när vi stegade snabba steg i kulverten och när jag hade händerna fulla med antibiotikadropp uppe på avdelningen. Det hade varit nåt va!? Tappa byxorna in public hehe. Imorgon hoppas jag på att folk inte roffat åt sig alla byxor i min storlek. Syrran som hjälpte mig fick inte igen sina byxor helt heller men hon hade dem ändå. Till överkroppen hade jag en "blus" i st 70-80 och den satt perfa trots att det inte var min st. Så går det när man är päronformad haha.

Nu är jag skitstressad för jag borde verkligen skriva folkhälsotenta eller börja på tema 1 men jag orkar inte. Orkar verkligen inte. Saknar våren 07 då jag jobbade och kunde sova halva ef för när jag jobbat klart hade jag inget skolarbete. Gud va jag önskar att jag vore klar i skolan nu. Önska hjälper dock inget.

ta vara på ert liv, ni som inte har allvarliga sjukdomar. Life's to precious!