Nu sitter jag här på tisdagen den 31 mars och har precis grattat Hanna på födelsedagen (gammal barndomsvän som fyller dagen före mig och hon har alltid retat mig för att hon är en dag äldre). Jag har nio veckor kvar som T4, det gick tokbra på praktiken idag, imorn blir jag 26, igår blev jag utan sjukgymnast och det gör ont när historien upprepar sig. Trots det känner jag mig stark. Jag är nog fortfarande chockad och jag förstår verkligen inte men det har inte tryckt ner mig. Hur jag ska få kroppen att må bättre är dock ett stort frågetecken nu men det löser sig väl det också antar jag. 

Praktiken var som sagt jättebra idag. Jag har "skrivit in" en patient helt själv, folk har frågat mig om patienter och gjort en del andra självständiga grejer. Efter att jag tagit anamnes och blodtryck och puls (tyvärr inget blod, såg ingen ven överhuvudtaget) på satte jag mig och försökte dokumentera det jag samlat in och min handledare blev imponerad. Det var ju saker som jag missat men ändå att hon sa att det var jättebra för en första gång värmer massor och ger en del självförtroende. Nu måste min självförtroendestapel byggas upp för annars kommer detta inte gå. 

Jag satt även i samtalsrummet med en patient idag och ska nu börja skriva på "hennes" vårdplan som jag ska ha som underlag på seminariena och som grund till vårens tentor.